....................................




Chuck Berry och Status Quo på Skälby


I fredags spelade Chuck Berry och Status Quo på ett välbesökt Skälby supportade av Sven-Erik Magnusson och Nisse Hellberg.

Nisse Hellberg
är något av ett unikum.  De flesta inom detta lands gränser som plockar upp en gitarr och tar ton på sitt modersmål verkar s k svensk vistradition vilket i nio fall av tio innebär grötrim, politiska plattityder och poserad ångest.  Det finns berättelser om hur Nisse Hellberg under sin uppväxt återfanns på klassfesterna ståendes vid skivspelaren med ryggen vänd mot övriga sällskapet och spelade enbart det han själv ville lyssna på. Såna killar växer alltid upp till coola män.  Hans musik var och är svart amerikansk rotmusik.  Det märks att han känner sig hemma i den,  hans blues på skånska låter fullkomligt naturlig och texterna är kortfattade, smarta analyser av människor och världen de lever i utan att vara mästrande.  Han kunde gjort det enkelt för sig denna sommarkväll på Skälby och rivit av några Wilmer X-klassiker och blidkat den (folk-)ölpimplande publiken snabbt och effektivt men han väljer att fokusera på sina soloalster och låtar från Peps Persson- samarbetet ”Röster från Södern”, det låter bra,  är genuint framfört av en samling lirare som uppenbarligen älskar musik och får en att vråla ”MIN MORFAR KOM FRÅN HÄSSLEHOLM!!”.

Chuck Berry
Många hade kommit till Skälby denna kväll för att SE Chuck Berry.  Så även undertecknad.
 
Att en av förra århundradets viktigaste personer (hans inflytande över populärkulturen det senaste halvseklet är oöverskådligt..) ställer sig på en scen i Kalmar, 81 år gammal, är enbart det en mindre sensation.  Han hade kunnat gå ut på scenen, vinka och gå av och man hade haft en story att berätta för barnbarnen.  Nu kliver han ut på scenen iförd sjömanskeps, en surrealistiskt glittrig jackliknande sak, mer Little Richards smak än Chuck Berry, om ni fattar vad jag menar… och verkar vara på ypperligt humör.  Det fanns en tid då han reste runt och plockade ihop musiker i varje stad under turnéerna och lirade med dom så att han skulle slippa betala lön, det här bandet måste ha kostat för Chucken kan hålla i gitarren ännu och han kastar in små improvisationer här och där som bandet blixtsnabbt snappar upp.  Hans Gibson brummar finfint och han får till ett förvånansvärt tungt ljud, uppbackad främst av en briljant pianist och lämnar en med en känsla att man befunnit sig på en svettig New Orléans-bordell före översvämningen snarare än en familjefest på Skälby där inget starkare än folköl serveras. Hallå? Folköl? Vem ska jag slå?.  Han sjunger lystet om miniskirts and hotpants i ”Sweet Little Sixteen” som om han verkligen menade det, sätter ”My Ding-A-Ling” (som i översättning skulle bli rena Onkel Kånkel) utan att rodna och när han under finalnumret kallar upp en samlig lokala damer på scenen för att dansa med/för honom blir han ståendes och tar en allt annat än diskret blick på en av förmågornas bakdel, sjunger de sista raderna, vinkar och kliver av scenen. Den överstyrda gitarren brummar ännu en stund efter att Chucken försvunnit ur sikte och en stund senare, ett par låtar in i Status Quo´s spelning flyger en liten svart fladdermus över våra huvuden.  Jag ger mig fan på att det var Chuck som förvandlat sig och gett sig ut i natten på jakt efter nån jungfru. You dirty old man… Storartat!

Status Quo
Efter att scenen dammsugits (!!) kliver Status Quo på, jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, tänkte väl att britternas monotona men någonstans ganska eleganta boogiesväng var ganska symptomatiskt för en familjeföreställning på Skälby. Men det var som det ryktats om, de här lirarna är rätt trötta på den polerade image de dragits med sen mitten av 80-talet och de är ute för att rocka.  En nyblonderad (?) Rick Parfitt rusar direkt fram till scenkanten och piskar fram introt till ”Caroline” sen är det tuta och kör.  Parhästen Francis Rossi sköter mellansnacken och verkar smått överväldigad av den kalmaritiska sommarkvällen som måste kontrastera ordentligt mot den i Linköping där man tvingades ställa in på grund av storm. 

Låtvalet är föga överraskande, de sätter ”Roll Over Lay Down”, ”Down, Down”, ”Whatever You Want” OCH Den Där John Fogerty-låten ”Rocking all over the world” (om ni inte visste det…) i rak följd, de är så grymt tighta att det nästan blir parodiskt emellanåt men de gör det med så gott humör och sån professionalism att det bara är att lyfta på hatten. Snyggt jobbat, har de den här energin i studion kan nästa platta som väntas komma till hösten bli RIKTIGT intressant.

 

Text: Krister Danielsson
Foto: Magnus Carlsson

Kalmar 2007-07-22