....................................




Studiebesök i Borlänge - Peace and Love


I helgen som gick erövrades gatorna i Borlänge utav musikintresserade människor. Staden förvandlades till en stor cirkus man valt att kalla för Peace and Love-festivalen, ett väldigt passande namn enligt mig, en väldigt fredlig och kärleksfull festival. Festivalen har på bara två år växt sig dubbelt så stor. I år såldes 23 000 biljetter vilket betyder att den nu är lika stor som Hultsfredfestivalen.
Årets festival hade ett väldigt brett startfält. Min absoluta favorit, Damien Rice, bjöd på en oerhörd show då han förvandlade sin annars så sovvänliga musik till världens drag. Trummisen fullkomligt slaktade trummorna och det bara blixtrade på scen. Man såg på honom att detta var mycket jobbigare än ett….hmmm…låt säga[/skriva]…40 minuters spinningpass. Att Damien även exprimenterade med både sångljud och gitarrljud gjorde konserten riktigt sevärd.

Bilder från
Peace and Love-festivalen finns här >>>

Ett annat band som imponerade på mig var Shout out louds som fick igång publiken ordentligt på den lilla scenen. Detsamma gällde Karlskronabandet Billy the vision and the dancers som med sina kontraster bandmedlemarna sinsemellan fick publiken att dansa i den sköna eftermiddagssolen. Lite halvkaxigt så dissade de Hulstfredsfestivalen genom att uppmana publiken att peka finger åt en mobilkamera som han tog kort med och skicka till dem.

En annan sjuk grej var på The Tough Alliance. Spelningen var inne i en klubb på festivalområdet och kön till entrén var obeskrivligt lång. Bara en bråkdel av dem som köade släpptes in. Efter en trekvarts försening sätts en indisk låt igång och en bild föreställande något buddistiskt projekteras på scenen. Tio minuter senare kommer de två bandmedlemmarna upp på scen. Den ena kommer in med en okopplad bas som han slår i scengolvet medans den andre bara dansar febrilt. Det blir direkt givet att allting är playback. Mitt i tredje låten så stannar skivan men publiken forsätter att sjunga på låten. När publiken slutar sjunga blir det helt tyst på scen och de båda bandlemmar ,som ser ut att vara rejält i dimman, gör ingenting åt saken. De flummar tio minuter på scenen för att sedan sätta på samma låt igen. Sen är det slut. Fyra låtar var allt de hade att bjuda på och publiken står häpna och stirrar. I efterhand när besvikelsen hade släppt så var det en ganska kul grej. Men då ska tilläggas att man förträngt att man stått och väntat i nästan två timmar.

Ett synthband som däremot vet hur man levererar är Slagsmålsklubben. Efter en stel inledning så drog de i gång de gamla hitsen och efter det verkar ingen i publiken kunna stå still. Under den sista festivaldagen så märktes det väl att publiken var trött efter de föregående dagarna. Blindside gjorde en riktigt bra spelning på lördagen men tyvärr var inte publiken riktigt med på tåget. Ett band som passade sömnbristen och bakfyllan lite bättre däremot var Weeping Willows som självsäkert spelade upp sina låtar på rutin.

Martin Sjölander