....................................




The Popes på Molly Malone’s


Foto: Magnus Carlsson

Stadsfester är ett ursvenskt fenomen, gatorna är fulla av barnfamiljer, nyblivna pubmyndiga, byxmyndiga och imundigande. Allt till toner av musik för människor som egentligen inte lyssnar på musik men som vill kunna säga ”Ååh, ahh, han såg vi i Melodifestivalen”.

Kontrasten mot fredagskvällens begivenhet på Molly Malone’s kunde inte vara större. Uppriktigt sagt så tror jag The Popes fått en större och mer insatt publik om de fått ett ”eget” datum och slapp konkurrera med gratisframträdanden av EMD. Nåväl, det är en kulturgärning av rang, utförd av Kalmar-irländaren Eamonn O’Reilly, att ett sådant band kommit hit. Ett hedersomnämnande förtjänar även Karlskrona-baserade Jolly Maith Craic(uttalas Jolly-mah-crack)som lirade på torsdagskvällen samt som förband på fredagen. Med sitt goda humör och musikaliska kunnande skulle de kunna lyfta vilken död fest som helst.

Men det är The Popes’ kväll. Bandet har en lång och minst sagt krokig historia, icke desto mindre fascinerande med inslag av alltifrån nattsvart tragik till oböjlig livsglöd. Bandet bildades i början av 90-talet som kompband till den legendariske Shane MacGowan som nyligen sparkats från The Pogues. Efter ett par plattor med honom steg så The Popes fram som ett band ”in their own right”, anfört av sångaren och gitarristen Paul McGuinness.

Nyligen släppte bandet plattan Outlaw Heaven, som bland annat beskrivits som ”for die hards only” men det är inte riktigt rättvist. Bitvis är det förvisso ett mörkt och utagerande verk, tillkommet under Paul McGuinness fängelsevistelse men ändå medryckande och upplyftande. I likhet med många irländare i deras generation så började Popes musikaliska resa i det sena 70-talets punkvåg och nu är som McGuinness uttrycker det, cirkeln sluten. Traditionell irländsk musik flyter samman med punk, country, blues och, mot slutet, gospel(!) Låter det snårigt? Det är det inte, snarare ett bevis på hur närbesläktade musikens rötter är samt på hur ett bra band låter fullkomligt naturligt när det kastar sig mellan genrerna. Gitarristen och producenten Charlie Hoskyns spelar en stor roll i detta.
Låtarna då? Shane MacGowan medverkar på tre spår med sin omisskänneliga röst och han verkar vara i god form, men det är Paul McGuinness tour-de-force. Alla älskar en outlaw, många vill vara en, de flesta stannar i löjliga poser men här talar vi om the real deal, med sin lite Tom Waits-aktiga röst och de hudlösa texterna kan jag tänka mig att han och hans påvar blev lite för mycket för svenskar vars bild av irländsk musik är tjo-och-tjim och lite riverdance. Under spelningen blir bandet mer eller mindre tvingat att spela ”Dirty Old Town” och andra evergreens men kvällens behållning är de nya låtarna, med ”Let The Bells Ring Out”, ”Angels are Coming” och ”Crucified” som höjdpunkter. Under spelningen tackar McGuinness engelska drottningen för att han blev inlåst och fick ordning på sitt liv, i en blandning av ironi och alvar.

Undertecknad fick en pratstund med bandet på trottoaren utanför Mollys , vilket var en upplevelse i sig. Likt bandets musik flög diskussionsämnena fram och tillbaka, vådan av kokain i samband med förlossningar analyserades liksom nedladdning av musik(något Paul McGuinness ställer sig positiv till då det återupprättat bandet mellan artister och fans och skurit av mellanhänderna).  Bandet verkar vara inne i en väldigt kreativ fas med ännu ett album mer eller mindre färdigt, så vem vet, de kanske kommer tillbaka? I vilket fall så var bandets spelning en upplevelse och albumet Outlaw Heaven bör kollas upp av alla som seriöst påstår sig gilla musik.

Krister Danielsson

Kalmar 2009-06-10