....................................




Kim Stranne och Kollektivet på Rosenlundska


Alla är vi samma dynga

Redan på väg nerför stentrapporna fick man en aning om känslan bakom porten i trappans slut, det var glädje och en vilja att sträva framåt och få sin röst hörd. Kim Stranne och Kollektivet gjorde Rosenlundska källaren till sitt revir för en kväll och de visade tidigt i programmet att det var deras kväll.
   Toner om att inte lita på folk, att alla är vi samma dynga och om kvinnomisshandeln i Sverige blandades med skämt och allmänt babbel, precis som det ska vara, publikkontakt och humor.
- Ursäkta mig om jag är lite dampig, inflikar Kim efter en avslutad textrad och upplyser oss om att han glömt att ta en snus.
Han förklarar att han slutat med snuset och börjat tugga nikotintuggummi istället, men sen bestämde han sig för att ta livet tillbaka, berättar han och folket som samlats i källaren ger just den feedbacken som Kim söker, de skrattar.
   Imponerad kan man säga att jag är, Kim Stranne och Kollektivet lyckas gå från sin glada lätta stämmning med skämt, skratt och en aning dårskap till att ta upp det allvarliga och omtalade ämnet kvinnomisshandel. I 20, 22, 17 fångas publiken av det viktiga budskapet att det är klart att mamma har ont, när det är som Kim säger, var 20:e minut misshandlas en kvinna av en närstående man, var 22:a dag dör en kvinna på grund av misshandel av en närstående man och dessutom har kvinnor 17% lägre lön än män.
- Glöm aldrig 20, 22, 17, ber Kim oss om och jag kan säga att i alla fall jag lär inte göra det.
Den bästa avslutning man kan tänka sig gör bandet genom att tillägna en låt till den här veckans tragiska händelse med lilla Engla, de ägnar henne inte vilken låt som helst utan en om faderskärlek. Och jag vet att det inte bara var jag som satt med tårar i ögonen när lokalen blev ett tiotal kilo tyngre att vistas i. Som sagt, jag är imponerad.

 

Rebecca Ohlsson

Kalmar 2008-04-17