Mönsterås bjöd på riktigt sommarväder i helgen. Festivalen var en succé, i alla fall för alla som strosade runt på gatorna och njöt av musiken.
Den stora tävlingen, Scandinavian Blues Contest, SBC lockade många besökande. Min klara favorit var Kapten Blues från Eksjö. Det jag gillade mest med Blueskaptenen Bernth Strende och hans band var att de förutom att de är ett gäng skickliga musiker också bjöd på lite variation på bluestemat. Det var kul att lyssna, det svängde rejält och det bjöds på varianter ifrån tung blues till Edward Perssons gamla örhänge Jag har bott vid en landsväg, vilken framfördes utmärkt i bästa bluesanda. Bernth Strende har en underbar röst som han vet hur han ska använda.
Sex band deltog i tävlingen och juryn bestående av Anders ”Indianen” Erlandsson, Kjell ”Crossroads” Wikström, Peo Ljungberg, Lennart Brorsson, Ulf Hävemark och Jens Larsson hittade en annan favorit; Lazy Rooster. Motiveringen var bl a att bandet förfogar över en sångare och munspelare utöver det vanliga. Nåja, vi får väl hoppas att festivalledningen i alla fall bjuder hit Kapten Blues och hans vänner att spela nästa år, Bernth berättade att han varit på de flesta festivalerna men detta var första gången de spelade; och han kommer gärna tillbaka och låter oss höra mer. Vi ser fram emot det.
Det var många band som spelade på gatan, inom och utom tävlingen. Jag har redan nämnt hemmabandet Blues Treat i min förra artikel. Mönsterås med omnejd verkar vara tätbefolkat av skickliga musiker, se bara på Mönsterås Bluesband! Det som jag tycker är allra roligast är dessa unga skickliga killar som med känsla tar upp bluestraditionen och för den vidare. Jag tänker främst på bandet Patern Ridge Blues Band. Eric Engström, gitarr är son till Calle Engström MBB och Martin Olsson, bas, är son till Bo Olsson MBB. Man kan säga att äpplet inte faller långt ifrån trädet. Tillsammans med den oerhört begåvade sångaren Simon Mårtensson, Marcus Blomqvist på klaviatur och Andreas Karlsson på trummor gav de en föreställning som hette duga under lördagen på Storgatan. Tyvärr var det fel i programmet, då bandet med kort varsel kunde ställa upp mangrant, men publiken njöt och dessa unga killar är så duktiga och spelar blues med sådan känsla så det är svårt att göra något annat än att bara njuta när man får privilegiet att höra dem.
På fredagen i bluespalatset, som den slitna gamla skolan får heta en helg om året, spelade bl a Hot Dog Taylor och John Németh tillsammans med Trickbag. Det var traditionell blues med mycket känsla och många solo, precis så som vi är vana vid i Mönsterås. Samtidigt hade Gladan bjudit in Jan Gerfast och Magic Mama att spela, det var riktigt röjigt och underbart kul, speciellt i tredje set när Magic Mama bytte från klaviatur till trummor och den lokale bluesbasisten Anders Gson hoppade med och spelade. Publiken var helt med på noterna och det var en härlig stämning. Skickliga musiker och glada människor skapar något speciellt ihop.
Andra artister som kan nämnas är den kvinnliga gitarristen Ana Popovic, som sjöng och spelade på lördagskvällen på stora scenen. En härlig röst och riktigt övertygande på gitarr. På tältscenen, spelade bl a Khalif ”Wailin” Walter, det var tung blues med mycket känsla och fantastiska gitarrsolo. Det enda band som jag inte tyckte var så bra var Voodoo Boogie, de tände rökelse och spelade något som lät som de blivit influerade av orgelsolot i Uriah Heeps låt The Magicians Birthday, fast de höll på mycket längre…
Så led ännu en lyckad festival mot sitt slut, och givetvis hade man sparat det bästa till sist: Calle Engström med vänner. Calle har tidigare från start varit en av drivkrafterna i att ordna bluesfestivalen, samtidigt som han spelar gitarr och sjunger med Mönsterås (egna) Bluesband. Tillsammans med duktiga Bo Olsson på bas och Thomas Idebrant på trummor bjöd han in sin son Eric Engström gitarr och Marcus Blomqvist klaviatur till att kompa några gäster. Big Dave spelade munspel, och det vet vi att han kan med bravur. Årets Bluesstipendiat Conny Rodson spelade gitarr på några låtar och sjöng, en ung kille med riktigt känsla som gör svensk text till sin blues. Han var väl värd stipendiet! Sedan avslutades det med att Naomi Strågefors sjöng, och det kunde ingen klaga på. Hon har en härlig bärande röst och känsla för det hon gör.
Detta var ett litet axplock från årets fest i Mönsterås, den helg om året då alla lever upp och det är liv och musik i det lilla samhället som får besökare från när och fjärran. När jag gick tillbaka från Storgatan på dagen kunde jag inte motstå frestelsen att ta lite bilder på dessa roliga skyltar och visa er. Vad sägs om ”Klädd för Blues och Examen” eller den bästa av alla: ”Bluesextra! 20% på vägglyktor i betong!” Ja det är många som ska leva på bluesen, men jag beundrar den positiva andan, i ett annat samhälle hade det kanske varit omöjligt att ordna något liknande med liv och rörelse och musik på gatorna. Fast det kan gå för långt, att behöva betala 50 kronor för en Spendrups öl är väl ändå att ta i lite, eller?
Vi hoppas på fler festivaler i Mönsterås, och personligen vill jag gärna ha dit Kapten Blues, Pattern Ridge Blues Band och givetvis Calle Engström och hans vänner. Inom länet finns en enorm skatt av skickliga musiker, som bara de hade räckt till ett par festivaler!
Kicki Karlén
Kalmar 2008-06-03 |
Ana Popovic
Conny Rodsson
Eric Engström
Kapten Blues
Pattern Ridge Blues band
|
